För några år sedan upptäckte jag en fläck i synfältet som förflyttade sig och var irriterande.. Framför allt när det var ljust eller mot en vit bakrund. Jag visste inte vad det var och jag var rädd för att den skulle växa, så jag ringde till vårdcentralen och fick en tid. 

På vårdcentralen frågar doktorn mig vad problemet är och jag förklarar att jag ser en fläck i ögat. 

Doktorn tar ficklampan och lyser i ögat och efter ett tag svarar han att han inte kan se någon fläck???

Eh... Jag förklarar att jag inte sett fläcken i spegeln utan att jag ser en fläck i synfältet..

Snacka om kommunikationsmiss.

Det var inte hans område, sa han och skrev en remiss till en privat ögonläkare nere i stan. 

På den aktuella dagen för den andra ögonundersökningen, förra sommaren, tar jag bilen och parkerar ett stenkasst ifrån kliniken. Jag älskar ju allt som har med vård att göra även om det är jag som är patienten så jag går full av energi in på kliniken och väntar på min tur. Ögonläkaren droppar massa droppar i ögonen och sen fick jag vänta i väntrummet tills de gjort sin verkan.. Ok tänkte jag och bläddrade i en skvallertidning.. Plötsligt började bokstäverna bli suddgare och suddigare och till sist fick jag ge upp tidningen. Sen kollade doktorn ögonen och sa att det inte var något som såg fel ut men att ögontrycket var lite på gränsen för högt och att jag skulle bli kallad om ett år igen för kontroll. Att jag såg suddigt skulle gå över inom 3 timmar sa han.  Ok.. tack och hej.. 

Jag går mot bilen och ska ta upp min mobiltelefon för att ringa sambon som jag lovat.. 

Jag tror jag stod i 5 minuter och försökte urskilja i min favoritlista i mobilen var det stod Sasa. Jag såg så suddigt att det var fullständigt omöjligt. Det underlättade inte direkt att alla de i listan hade lika långa namn, Mira, Gabi, Sasa, Fanny.. Jag gav upp.. Gick till bilen och kom på att det nog inte var en bra ide att köra hem blind. Ni ska bara veta vilket helvete det var att betala en ny biljett när man inte ser vad som står på biljettautomaten eller lappen jag fick. 

Jaha tänkte jag.. Då får jag väl traska själv i stan i tre timmar. Solen var stark och fast jag hade solglasögon gjorde det så ont i ögonen att jag fick kisa.

Det var midsommar rea överallt så tre timmar i stan, själv, borde vara en fröjd. Men det var det inte! Det gick ju inte att se vad saker och ting kostade. Såg en Guess väska på rea, vars prislapp jag stod och glodde på i evigheter, men förgäves. Kändes dumt att fråga.. Har aldrig känt mig så handikappad i hela mitt liv. Vi tar synen för givet liksom.. Jag gick irrirerad ut ur affären och tog fram telefonen och gav det en ny chans.. Tyckte att det liknade sambons namn i mobilen och ringde upp. Mira svarar! Eh hej.. Nej tänkte jag, blev ju fel.. Vad säger jag nu.. Jo.. 

"Hej du.. Jag behöver din hjälp. " inleder jag med och förklarar att jag måste spendera tre timmar i stan och att jag behöver en ledsagare. Mira var i stan på några minuter.

 Där kom hon med sina långa ben och stora glasögon. Hon skrattade åt mina utvidgade pupiller och som straff roffade jag åt mig hennes solglasögon som var alldeles för stora för mig men mörkare. Sen drog jag med henne till väskaffären för att utnytja hennes ögon till att ge mig ett pris på Guessväskan, och alla andra priser.. Hon kunde inte sluta snacka om mina stora pupiller. Hon tom tog ett foto. Jag kände mig speciell. Sen gick vi till lilla torg där Mira bjöd på fika och efter nån timme började synen komma tillbaka så vi skildes åt.. Jag behövde inte henne längre.

Igår var det dags för samma undersökning. Mamma körde mig dit och insisterade på att köra mig hem. Samma procedsur som förra året med droppar. Skillnaden var att nu var jag hemma direkt efter och det första sambon säger när han kommer hem är att det inte var så farligt med pupillerna. Vaddå inte så farligt. De är ju enorma!! Har du fel på ögonen eller?? Nedslagen och nostalgisk tänkte jag tillbaka på min bästa vän som jag utnyttjat förra året och hur hon fick mig att känna mig speciell.. Saknade den känslan. Gick in i badrummet och försökte med suddig blick ta ett foto för att dokumentera det hela.. Tur man har riktiga vänner..

Var väldigt trött i går kväll och hade svårt att hålla ögonen öppna under tiden jag tittade på "Den sjungande trappuppgången". Så jag bestämde mig för att se den på svt play nu på morgonen. Vilken tur. Att se detta program värmer hjärtat. Nu har dagen börjat rätt.. 

Kom även på att det i morgon fredag, är manifestation mot våldet, på Stortorget i Malmö kl 19-20. Hoppas att många Malmöbor dyker upp och visar att de bryr sig om sin stad. Jag tycker det är viktigt att visa att Malmö inte endast är ett våldets stad utan en stad med stark samhörighet oavsett olikheter..