Är det något jag inte gillar så är det när folk frågar om recept( läs Mira). Jag går aldrig efter recept. Jag kan bläddra i en kokbok för ideer och inspiration men sen lagar jag det på mitt sätt..

Typ, Ossobuco kan se gott ut på en bild och då får jag den iden att kolla vad jag har hemma och fixa ihop något åt det hållet..

Jag får väl säga att jag själv anser mig bra på att laga mat.

Frågar ni Sasa så är han bättre så klart men rent OBJEKTIVT, så är han inte det..

Jag brukar hitta på rätter och improvisera och det brukar bli jätte bra. Så hur ska jag svara när nån vill ha recept.. Det har varit ett problem tidigare eftersom jag trott att man kan göra likadant med bakning.. Slänga ihop saker som jag anser borde ingå men slutprodukten har inte liknat det jag velat, för att uttrycka det milt. 

Frågar jag Mira om hon vill ha en kaka så frågar hon alltid om jag bakat den och sen ett surt NEJ tack om det skulle vara så..

Nu har jag fattat att baka kräver recept eftersom det faktiskt är ren kemi att få ihop en kaka.

Eftersom jag inte gillar recept utan vill vara fri så undviker jag baka överhuvudtaget. 

Igår ser jag att jag inte käkat upp päronen jag köpt billigt på Willys och som legat ett bra tag i kylen. Fick iden att spontant slänga ihop en päron marmelad, sylt, kompott eller vad det nu råkar bli i slutet. Finns det päronsylt överhuvudtaget?? ja nu finns det..

Skalade och hackade päronen, blandade i lite syltsocker som fanns kvar i påsen (ingen aning hur mycket som behövs), lite kanel ( tänkte att äpple o kanel gifter sig fint, då borde päron som liknar äpplen också göra det), en skvätt av Sasas 18 åriga Chivas ( tanken var att päron och Cognac passar bra men hittade ingen Cognac så det blev Whiskey).

Så.. blandade ihop allt och kokade tillsammans tills jag tyckte det såg ok ut.

Så klart gjorde jag det misstaget att doppa fingret i smält socker för att smaka.. och ni som gjort detta vet hur jävla varmt smält socker är och hur jävla kass ideen är.. Och ni som inte har, kommer göra det förr eller senare....

Stoppade allt i en ren glasburk och satsen räckte precis.. Jag vet inte vad jag ska ha denna marmelad till eller hur den smakar men nöjd är jag endå. Ska prova den lite fult på Sasa och höra vad han tycker nu när den fått kallna under natten i kylen.. Han vet inte att jag hittat på den.. 

Här kommer dokumentationen av gårdagens improvisation.Har ni ideer på vad jag kan ha den till så kommentera gärna..

Sasa har kommit hem från att ha varit på en tjänsteresa, konferance, whatever i Uppsala. Han brukar försvinna nått dygn här o var, vanligtvis till Stockholm.. 

I morse stod hans jobbväska i hallen och jag skulle ta och sätta den på ett annat ställe och när jag tittar lite närmare i den så har jag nått att se!!! Denna syn väntar mig...   

Förs blev jag helt exalterad över dessa små gubbar och ger ifrån mig gullighets tjut. Sen började jag allvarligt fundera på vad fan han gör när han är iväg på jobbresa...

Tydligen heter de Charlie och är en "jobbgrej".

mmmm..... säkert Sasa..

Ja då var jag ute på praktik denna vecka på psykosmottagningen i Malmö.

Det är jättekul men ganska mycket nytt att komma ihåg. Jag har varit lite orolig för injektionerna som jag ska ge patienterna, eftersom jag inte tidigare gett intramuskulära injektioner ( i muskeln, dvs gumpen vanligtvis) utan bara de under huden och de är betydligt tunnare och mindre nålar. De här sprutorna är ganska långa och jag ryser varje gång jag ser dem..

Första terminen övade vi på dockor i skolan och det gick ju hur bra som helst. Inga dockor som klagade på att jag precis stuckit de rakt in i benet eller i något stort kärl.. De överlevde alla min behandling och var lika glada efteråt..

Vi skulle visa upp tekniken för lärarna och bli bedömda och var det så att man gjorde fel så blev man kuggad. Jag brukar förbereda mig väl inför sådana prövningar i skolan men detta var en lite ovanlig situation. Vi hade inte fått öva så värst mycket i skolan så jag tänkte öva lite hemma. Det var lättare sagt än gjort!

Jag kom på den brillianta iden att Sasa skulle vara min patient. Vilken tid och kraft jag fick lägga ner på att övertala honom till detta. Hur svårt kan det vara att dra ner brallorna och låta mig hitta höftbenskanten och sen dela in stjärten i en kvadrat i fyra delar och sen välja den delen högst upp och sen ge honom en låtsasspruta med en penna.. Det är inte som om det kommer göra ont eller som om jag inte sett hans rumpa förr.. Han kämpade tappert en stund men gav sen upp och la sig med bar ända i soffan och jag skred till verket.. 

Jag presenterade mig som sjuksköterskan Silvia som skulle ge honom en spruta och så bad jag om hans personnr (annars blir man kuggad direkt). Han svarade med ironiska spydigheter men jag låtsades som ingenting och tackade och förklarade att nu skulle jag bara hitta höftbenet och räkna ut var jag skulle sätta "sprutan".

När jag fumlade med händerna bestämde Sasa sig för att han hade fått nog och for upp ur soffan och påstod att det kittlade och att jag minsann inte skulle få öva på honom. Mitt under hans utbrott kommer min då 8 årige son ut för att kolla vad det är som försigår. Där står jag med en "sprutan" i ena handen och en bomullstuss i den andra som jag skulle använda till att decificera huden, när jag såg min räddare komma.. Danny skulle få bli min nya patient..

Han måste ha läst mina tankar för han sprang in på sitt rum och jag efter. Som tur är kan man muta barn till det mesta. Han såg ganska nöjd ut när han la sig på sängen och drog ner brallorna så jag kunde mäta ut stället där jag skulle sticka. Vi hade en diskussion om hur det kommer sig att han inte kan sitt personnr men det är en annan historia. Han ansträngde sig för att inte skratta när jag tog på mig rollen som sjuksköterska vilket var gulligt av honom. " Då kommer det sticka till lite " säger jag så som vi lärt oss säga i skolan för att förbereda patienten.

Och precis när jag ska sticka med min låtsasspruta släpper min son en sådan rackabajsar fis att jag inte fick fram ett ljud...

Danny gapgarvar och jag hör tjockisen ute på soffan i vardagsrummet skratta han också.. Jag gav upp, hängde med huvudet, mumlade nått om att de var taskiga och elaka..

Gick in i sovrummet och där såg jag min Hippo ligga.. Hippo skulle bli min patient. lite svårt att hitta var Hippos sätesmuskel börjar och var den slutar men jag tränade på och tänkte att det får vara på deras samvete om jag kuggar dagen efter.. Efter det så var det så att jag alltid tränade på Hippo. Han har gett blod, fått en PVK  (den nålen man har sittande på handytan) och kateter inlaggd.. Jag klarade alla uppkörningar, bara så ni vet.. Ja ni förstår varför jag eventuellt känner lite oro inför injektionerna nu på praktiken. Det är i allafall tur att de inte vet att jag tränat på en flodhäst.. Jag kommer meddela er hur det gått.. Dont worry.. Känner jag mig själv så kommer jag ha något att skriva om.. 

Varför är jag så personligt glad och stolt över Nole, när han inte ens vet att jag existerar.. ?!

Förra terminen läste vi geriatri (ålderdoms relaterade sjukdomar) och läraren ville visa oss en film om Parkinsons sjukdom. Vi var runt 80 studenter och jag satt längst fram som vanligt för jag är gammal och behöver glasögon..

Filmen handlade om en äldre man och hans son som beskrev sin pappas liv med sjukdomen.

Han hade spelat in sin pappa och visade hur det var att leva med denna sjukdom och hur hans pappa varit som ung.

Jag är en väldigt sentimental person och blir rörd av det mesta. Ganska jobbigt faktiskt.

Jag kände att ju mer filmen pågick ju jobbigare började det bli. Jag kände verkligen med denna mannen och jag tyckte scenerna där de visade pappan som ung var speciellt jobbiga.

Jag kände klumpen i halsen flera gånger och fick verkligen koncentrera mig på att tänka på något helt annat för att inte börja gråta. Filmen var en pina även om den var bra.

Jag skruvade på mig och längtade till att den skulle ta slut..

Mot slutet handlade det om att  pappan skulle genomgå en operation som antingen kunde få hans symtom att bli mildare och ge honom ett drägligare liv eller helt sabba hjärnan..

I slutscenerna visar de honom på resa i Tailand, något som varit hans dröm men som han aldrig kunnat göra pga sjukdomen. Operationen hade lyckats och filmen tog slut..

Och jag kände en så stark glädje och lättnad och vet inte hur jag lyckades men ur mig kom några konstiga glädje snyftningar och när jag skulle andas in lät det som ett barn som kippar efter luft under en gråt attack. Alla hörde! Jag hör mig själv och försöker samtidigt singnalera att jag inte är ledsen utan tvärt om, att jag bara råkade ge ut ljud som låter som att jag gråter för jag blev så lättad.. Men det var för sent..

Mitt smile tog folk inte hänsyn till utan gav mig stödjande och ledsna blickar..

Jaha nu tror hela klassen att jag bölar så jag bara släppte loss och tänkte lika bra att gråta ut nu.. Fast jag inte alls tyckte det var jobbigt längre.. Lektionen var slut och jag kunde knappt tro att jag precis gjort bort mig genom att låta som ett stucket djur..

Läraren grät hon också och tittade på mig med kärlek i blicken. Hon har sett filmen många gånger och jag tror hon gråter varje gång..

Folk på väg ut från klassrummet kom fram och klappade mig på ryggen och visade sitt stöd och sina sympatier för min situation.

Vissa väntade ute i korridoren och ville trösta.

Det var lugnt sa jag, för det var inte lönt att försöka förklara.. Jag skakade uppgivet på huvudet åt mig själv på väg hem. Så typiskt mig. Så pinsamt! Jag var inte ens förvånad....

Jag är säker på att från och med den dagen var jag känd som tjejen som grät på Parkinsons filmen. 

Att sitta framför tv och käka är min favorit syssla.

Jo, jag vet att det inte är att rekomendera men när man är själv hemma är det sååå skönt.

Älskar kolla på matprogram och äta samtidigt. Det blir liksom en dubbel njutning.. Allt från Master chef till Vad blir det för mat..

Vad jag däremot inte gillar är äta och kolla på CSI.. Deras bårhusscener får mig att tappa aptiten. I någon sekund i alla fall..

Biggest loser är inte heller kul eller Anna Skippers Du är vad du äter.. Oftast vill jag inte vara det som ligger på min tallrik.. Nä nu ska jag skrapa ihop något o käka och kolla på halv åtta hos mig.. Passa på o njuta i soffan medan Sasa är på resande fot..

HEHE

Så här sover lilla Lara med sparbössan i famn..

Hoppas inte Sasa snor hennes ide nu!