Kommer ni ihåg den filmen? Jag älskar den av många anledningar.. 

Nu när jag och skrivpartner Sanna träffats regelbundet på Esspresso House på Davidhallstorg i Malmö för att skriva vår projekt plan till examensarbetet har det liksom tagot emot. Jag sätter cykeln i ett cykel ställ och promenerar över torget. Ser ett litet fik med tända ljus. Inte en kotte där inne. Någon har öppnat ett mysigt fik i hopp om att folk ska komma och hänga där.. Men vi hänger alla på jättecafe kedjan Esspressou House.. Det är som i filmen you got mail..

En stor kedja öppnar runt hörnet och konkurrerar ut alla småföretagare som haft en dröm om att lyckas..

Satt där på cafeet och drack mitt kaffe och pluggade och kände ångesten stiga. Varför sitter vi här?Men efter att ha funderat ett tag, kom jag fram till att vi endå inte hade varit bra kunder hos den lilla företagaren.

Upptar två platser och sitter där i flera timmar.

Anledningen till att vi faktiskt valt EH var för att de har enkel tillgång till Wi-FI, är opersonligt, vi upptar inte någons favorit hörna eller liknande. Tjejerna som jobbar där ger blanka fan i vem som ssitter där och hur länge.. De har ingen koll och har glömt bort att vi redan är befintliga kunder när vi beställer något nytt som lunch. Det förstår man av frågan

- Ska du äta här eller ta med? 

- Eh, jag gör som jag gjorde med frukosten och käkar den här..

Tror inte ens hon uppfattade piken..

Tjejerna har inget eget intresse av att få EH att gå med vinst..

Så ångesten har lagt sig men jag har lovat mig själv och fått Sanna på banan att nästa gång vi bara ska fika och inte jobba så tar vi ett personligt litet fik, kanske den runt hörnet, för att bidra till att uppfylla någons drömmar.. Som i filmen you got mail... 

Såg ett program på Svt som jag inte kunde slita uppmärksamheten från. 

Det var ju helt underbart att få se ett program om en stadsdel här i mitt Malmö och vilka fantaskiska människor det finns.

Vi hör ju bara massa skit som händer i vår stad. Det blir liksom en käsla av skam att allt ont händer här.. Ja det händer en del skit men det händer en massa underbara saker i vår stad.

Programmet handlar om en körledare som kommer till Malmö för att samla en skara vanliga människor (från en ganska sunkig del av stan) och få dessa att ställa upp i en kör som inom ett par veckor ska uppträda på Malmö konserthus med Malmös symfoniorkester.

Jag är intresserad av människor och deras öde och i detta programmet var känslorna svallade känslorna. 

Körledaren är en starkt sympatisk människa med djup empati för folk. Hon påminner mig om de bästa i människan. Se programet om ni har tid.. Sex delar och den första sändes i förrgår.. 

http://svtplay.se/t/174351/premiar__den_sjungande_trappuppgangen

Konversation mellan mig och Sasa:

Sasa står i köket och skalar och käkar klementiner. Han lämnar skalen i en prydlig hög på köksbänken.

Jag: Varför har du inte slängt klementinskalen?

Sasa svarar med den gulligaste rösten han kan; Jag har sparat dem till att gräva ner i jorden och plantera ett klementinträd! Han föröker se gullig ut.. 

Jag frågar ( utan att kunna motstå charmen han utstrålar): Ska du plantera skalen?

Han nickar gulligt och han var fri för stunden. Hans charm hade vunnit..

Jag käkade några klementiner och la skalen på hög..

Efter ett tag frågar Sasa: Varför har du inte slängt skalen??

Jag: Jag sparar dem till ditt klementinträd!

Jag är ingen fika människa. Men plugg människa är jag och kan man kombinera dessa två så kan fika pausen bli lång. Jag och min skrivkompis Sanna möts 9.30 på Espresso House och käkar frukost sen sätter vi igång med att skriva vår projektplan inför examensarbetet. Det blir många timmar diskussion och skrivande och många chailatte för min del..

Idag var vi där fram till kl två och sen cyklade jag hem i kylan. Väl hemma kunde jag inte hitta min mobil som vanligtvis ligger slängd i någon ficka i väskan. Jag tänkte vara så smart att ringa upp mobilen och följa ljudet tills jag hittade den. Men ingen ringsignal hördes och kan ni tänka er min förvåning när någon svarar i min telefon.. Ja vad säger man.. man kan ju inte gärna fråga efter Silvia.. Vi kom så smånngom fram till att den jag pratade med hade hittat min telefon på Cafet och att jag kunde hämta den där. 

Karma säger jag bara..

Ni ska bara veta hur många gånger jag spårat upp människor som tappat föremål. Framför allt när jag jobbade på taxiväxeln och plånböcker kom in.. Jag satt i timmar och spårade människor. 

Detta påminner mig om den gången jag skulle köpa ett guldhalsband med kors på. Försäljaren frågade om jag ville ha en ask till halsbandet som jag kunde bevara den i. Jag svarade att det kunde jag ta, men att jag tar kedjan runt halsen så länge. Senare när jag öppnade asken hemma för att stoppa in halsbandet fanns där ett par diamant öronhängen jag defnitivt inte haft råd att köpa.

Försäljaren har uppenbarligen misstagit sig och gett mig fel ask utan att kolla om där finns något i. Det var bara att gå tillbaka och lämna tillbaka öronhängena. Ni skulle sett hans min..

Vet fortfarande inte om det var chocken han var i för att han gjort ett så stort misstag eller chocken över att det finns "dumma" människor som jag. Men ni vet karma.. Jag har tappat många saker och de hittar alltid tillbaka till mig.. Det finns ärliga människor vart man än vänder sig och det finns hopp om mänskligheten.. Tack till fikatjejerna som hittade min mobil!

Ps. Jag kan fortfarande minnas hur öronhängena glittrade i asken...

Jag och sanna pluggar på..