I morse rusade jag iväg till skolan. Väl framme skulle jag upp på femte våningen och tänkte ta hissen för att spara tid.

Hissen var full och tydligen skulle alla upp på femte.

Jag klämde elegant in mig och ställde mig så nära hissväggen som möjligt.

Plötsligt började denna trånga, söliga hiss, stanna på varenda våning utan att där var någon som skulle med.

Jag vände mig om och kollade på knapparna som var i höjd med min bakdel och förstod att jag lutat gumpan mot ALLA knapparna som nu lyste..

Jag fick förklara mig för hela hissen och be om ursäkt att de nu var tvungna att stanna på varenda våning på väg upp..

VILKEN LÅÅÅNG RESA... Den tog aldrig slut..

Kände hur frustationen och tysnaden förvärrades för varje våning..

Det gjorde inte saken bättre att jag försökte skoja bort det med att säga..

" Nu är vi på fjärde våningen, för de som känner för att ta trapporna resten av vägen"

Ingen var mottaglig för min charm denna morgon..

Väl framme på på femte stormade folk ur hissen och jag kände en otrolig lättnad att denna olidliga färd var över.. 

Tog trapporna resten av dagen och skyllde på att jag behövde motionen...