Ja då var jag ute på praktik denna vecka på psykosmottagningen i Malmö.

Det är jättekul men ganska mycket nytt att komma ihåg. Jag har varit lite orolig för injektionerna som jag ska ge patienterna, eftersom jag inte tidigare gett intramuskulära injektioner ( i muskeln, dvs gumpen vanligtvis) utan bara de under huden och de är betydligt tunnare och mindre nålar. De här sprutorna är ganska långa och jag ryser varje gång jag ser dem..

Första terminen övade vi på dockor i skolan och det gick ju hur bra som helst. Inga dockor som klagade på att jag precis stuckit de rakt in i benet eller i något stort kärl.. De överlevde alla min behandling och var lika glada efteråt..

Vi skulle visa upp tekniken för lärarna och bli bedömda och var det så att man gjorde fel så blev man kuggad. Jag brukar förbereda mig väl inför sådana prövningar i skolan men detta var en lite ovanlig situation. Vi hade inte fått öva så värst mycket i skolan så jag tänkte öva lite hemma. Det var lättare sagt än gjort!

Jag kom på den brillianta iden att Sasa skulle vara min patient. Vilken tid och kraft jag fick lägga ner på att övertala honom till detta. Hur svårt kan det vara att dra ner brallorna och låta mig hitta höftbenskanten och sen dela in stjärten i en kvadrat i fyra delar och sen välja den delen högst upp och sen ge honom en låtsasspruta med en penna.. Det är inte som om det kommer göra ont eller som om jag inte sett hans rumpa förr.. Han kämpade tappert en stund men gav sen upp och la sig med bar ända i soffan och jag skred till verket.. 

Jag presenterade mig som sjuksköterskan Silvia som skulle ge honom en spruta och så bad jag om hans personnr (annars blir man kuggad direkt). Han svarade med ironiska spydigheter men jag låtsades som ingenting och tackade och förklarade att nu skulle jag bara hitta höftbenet och räkna ut var jag skulle sätta "sprutan".

När jag fumlade med händerna bestämde Sasa sig för att han hade fått nog och for upp ur soffan och påstod att det kittlade och att jag minsann inte skulle få öva på honom. Mitt under hans utbrott kommer min då 8 årige son ut för att kolla vad det är som försigår. Där står jag med en "sprutan" i ena handen och en bomullstuss i den andra som jag skulle använda till att decificera huden, när jag såg min räddare komma.. Danny skulle få bli min nya patient..

Han måste ha läst mina tankar för han sprang in på sitt rum och jag efter. Som tur är kan man muta barn till det mesta. Han såg ganska nöjd ut när han la sig på sängen och drog ner brallorna så jag kunde mäta ut stället där jag skulle sticka. Vi hade en diskussion om hur det kommer sig att han inte kan sitt personnr men det är en annan historia. Han ansträngde sig för att inte skratta när jag tog på mig rollen som sjuksköterska vilket var gulligt av honom. " Då kommer det sticka till lite " säger jag så som vi lärt oss säga i skolan för att förbereda patienten.

Och precis när jag ska sticka med min låtsasspruta släpper min son en sådan rackabajsar fis att jag inte fick fram ett ljud...

Danny gapgarvar och jag hör tjockisen ute på soffan i vardagsrummet skratta han också.. Jag gav upp, hängde med huvudet, mumlade nått om att de var taskiga och elaka..

Gick in i sovrummet och där såg jag min Hippo ligga.. Hippo skulle bli min patient. lite svårt att hitta var Hippos sätesmuskel börjar och var den slutar men jag tränade på och tänkte att det får vara på deras samvete om jag kuggar dagen efter.. Efter det så var det så att jag alltid tränade på Hippo. Han har gett blod, fått en PVK  (den nålen man har sittande på handytan) och kateter inlaggd.. Jag klarade alla uppkörningar, bara så ni vet.. Ja ni förstår varför jag eventuellt känner lite oro inför injektionerna nu på praktiken. Det är i allafall tur att de inte vet att jag tränat på en flodhäst.. Jag kommer meddela er hur det gått.. Dont worry.. Känner jag mig själv så kommer jag ha något att skriva om..