Varför är jag så personligt glad och stolt över Nole, när han inte ens vet att jag existerar.. ?!

Förra terminen läste vi geriatri (ålderdoms relaterade sjukdomar) och läraren ville visa oss en film om Parkinsons sjukdom. Vi var runt 80 studenter och jag satt längst fram som vanligt för jag är gammal och behöver glasögon..

Filmen handlade om en äldre man och hans son som beskrev sin pappas liv med sjukdomen.

Han hade spelat in sin pappa och visade hur det var att leva med denna sjukdom och hur hans pappa varit som ung.

Jag är en väldigt sentimental person och blir rörd av det mesta. Ganska jobbigt faktiskt.

Jag kände att ju mer filmen pågick ju jobbigare började det bli. Jag kände verkligen med denna mannen och jag tyckte scenerna där de visade pappan som ung var speciellt jobbiga.

Jag kände klumpen i halsen flera gånger och fick verkligen koncentrera mig på att tänka på något helt annat för att inte börja gråta. Filmen var en pina även om den var bra.

Jag skruvade på mig och längtade till att den skulle ta slut..

Mot slutet handlade det om att  pappan skulle genomgå en operation som antingen kunde få hans symtom att bli mildare och ge honom ett drägligare liv eller helt sabba hjärnan..

I slutscenerna visar de honom på resa i Tailand, något som varit hans dröm men som han aldrig kunnat göra pga sjukdomen. Operationen hade lyckats och filmen tog slut..

Och jag kände en så stark glädje och lättnad och vet inte hur jag lyckades men ur mig kom några konstiga glädje snyftningar och när jag skulle andas in lät det som ett barn som kippar efter luft under en gråt attack. Alla hörde! Jag hör mig själv och försöker samtidigt singnalera att jag inte är ledsen utan tvärt om, att jag bara råkade ge ut ljud som låter som att jag gråter för jag blev så lättad.. Men det var för sent..

Mitt smile tog folk inte hänsyn till utan gav mig stödjande och ledsna blickar..

Jaha nu tror hela klassen att jag bölar så jag bara släppte loss och tänkte lika bra att gråta ut nu.. Fast jag inte alls tyckte det var jobbigt längre.. Lektionen var slut och jag kunde knappt tro att jag precis gjort bort mig genom att låta som ett stucket djur..

Läraren grät hon också och tittade på mig med kärlek i blicken. Hon har sett filmen många gånger och jag tror hon gråter varje gång..

Folk på väg ut från klassrummet kom fram och klappade mig på ryggen och visade sitt stöd och sina sympatier för min situation.

Vissa väntade ute i korridoren och ville trösta.

Det var lugnt sa jag, för det var inte lönt att försöka förklara.. Jag skakade uppgivet på huvudet åt mig själv på väg hem. Så typiskt mig. Så pinsamt! Jag var inte ens förvånad....

Jag är säker på att från och med den dagen var jag känd som tjejen som grät på Parkinsons filmen.