Se filmen Bridesmaids om ni får tillfälle. Vi såg den i helgen och skrattade filmen igenom. Min typ av humor. Filmen är så där amerikanskt löjlig som deras komedier brukar vara men den är till skillnad från många andra riktigt rolig. Se Sen!

Idag skulle vi göra hembesök hos några patienter och se hur de mår. Ansvarig läkare, min handledande sjuksköterska och jag skulle ta oss ut till patienterna. De som arbetar på psykosklinikens öppenmottagning har tillgång till bil men även cyklar i tjänsten och denna gången ville de cykla ut till patienten. Jag har min egen cykel så jag behövde inte låna deras.

Vi träffades utanför mottagningen och dessa två stod och väntade på mig. Båda hade identiska dam cyklar med korg därframme och av märket monark. Ni vet sådana där kärringa cyklar..

Tyckte det såg lite roligt ut att läkarkillen som jag inte känner eller vet namnet på cyklade runt på denna cykel. Jag komenterade att det var minsann fina cyklar de hade. Jag vänder mig till killen och för att vara rolig säger " Men du kanske inte är lika fin på den kärringa cykeln de tvingar dig cykla på, hehe"

I stället för att hålla med eller skratta svarar han " Detta är min privata cykel!"

 Killen hade en kärringa korg på cykeln.. Hallo!!!!

Försökte inte ens smöra för honom sen... gjort var gjort! 

Jag är verkligen ingen barnmänniska och med det menar jag att jag inte är den typen som går fram till barnvagnar och tycker bebisar är söta. Katter och valpar är en annan femma. Jag tycker barn är jobbiga, snoriga och störiga.. De flesta av mina vänner är medvetna om detta och undviker komma med ungarna. Fanns en tid när Mira kunde klicka mig i telefonen när hennes barn skrek i bakrunden för hon vet jag löper amok så för att underlätta för mig så lägger hon oväntat på. Kanon! Kan man ha bättre vän. Men.. Lilla Lara är den sötaste unge som finns och allt hon gör är gulligt. Därav så många bilder på henne i min blogg.. Och här kommer en till.. 

Denna har jag döpt till " Om blickar kunde döda! "  

Jag är förvisad till datan.. Jag och datan har spenderat mycket tid sedan vi köpt en ny soffa. 

Våra gamla amerikanska soffor blev efter renoveringen stora och klumpiga så vi köpte nya. Misstaget var att vi köpte en tvåsits och en stor ensitts soffa. Jättesnyggt men helt jävla värdelöst och jag behöver väl knappast nämna vems brillianta ide det var. Jag är en soff människa som älskar somna i soffan med tvn. Jag o tvn har ett speciellt förhållande.. 

Sasa sålde in iden med ensitts soffan genom att påstå att han skulle sitta i den och jag få stora soffan. Nu  har saker och ting blivit knasigt ombytta och den stora soffan är nu hans. Jag vägrar sitta i ensittssoffan eftersom jag inte kan sitta bekvämt för att inte nämna ligga. 

Så nu hänger jag med min data vid köksbordet i stället och känner mig lurad.. Mina mysstunder med tv är förbi. Sitter med längtan i blick och kollar på Sasa. Han tolkar det kanske som kärlek men det är längtan till min soffa.. 

Här har ni en bild av min vardag.. Och lägg märke till hur han njuter..

Är det något jag inte gillar så är det när folk frågar om recept( läs Mira). Jag går aldrig efter recept. Jag kan bläddra i en kokbok för ideer och inspiration men sen lagar jag det på mitt sätt..

Typ, Ossobuco kan se gott ut på en bild och då får jag den iden att kolla vad jag har hemma och fixa ihop något åt det hållet..

Jag får väl säga att jag själv anser mig bra på att laga mat.

Frågar ni Sasa så är han bättre så klart men rent OBJEKTIVT, så är han inte det..

Jag brukar hitta på rätter och improvisera och det brukar bli jätte bra. Så hur ska jag svara när nån vill ha recept.. Det har varit ett problem tidigare eftersom jag trott att man kan göra likadant med bakning.. Slänga ihop saker som jag anser borde ingå men slutprodukten har inte liknat det jag velat, för att uttrycka det milt. 

Frågar jag Mira om hon vill ha en kaka så frågar hon alltid om jag bakat den och sen ett surt NEJ tack om det skulle vara så..

Nu har jag fattat att baka kräver recept eftersom det faktiskt är ren kemi att få ihop en kaka.

Eftersom jag inte gillar recept utan vill vara fri så undviker jag baka överhuvudtaget. 

Igår ser jag att jag inte käkat upp päronen jag köpt billigt på Willys och som legat ett bra tag i kylen. Fick iden att spontant slänga ihop en päron marmelad, sylt, kompott eller vad det nu råkar bli i slutet. Finns det päronsylt överhuvudtaget?? ja nu finns det..

Skalade och hackade päronen, blandade i lite syltsocker som fanns kvar i påsen (ingen aning hur mycket som behövs), lite kanel ( tänkte att äpple o kanel gifter sig fint, då borde päron som liknar äpplen också göra det), en skvätt av Sasas 18 åriga Chivas ( tanken var att päron och Cognac passar bra men hittade ingen Cognac så det blev Whiskey).

Så.. blandade ihop allt och kokade tillsammans tills jag tyckte det såg ok ut.

Så klart gjorde jag det misstaget att doppa fingret i smält socker för att smaka.. och ni som gjort detta vet hur jävla varmt smält socker är och hur jävla kass ideen är.. Och ni som inte har, kommer göra det förr eller senare....

Stoppade allt i en ren glasburk och satsen räckte precis.. Jag vet inte vad jag ska ha denna marmelad till eller hur den smakar men nöjd är jag endå. Ska prova den lite fult på Sasa och höra vad han tycker nu när den fått kallna under natten i kylen.. Han vet inte att jag hittat på den.. 

Här kommer dokumentationen av gårdagens improvisation.Har ni ideer på vad jag kan ha den till så kommentera gärna..

Sasa har kommit hem från att ha varit på en tjänsteresa, konferance, whatever i Uppsala. Han brukar försvinna nått dygn här o var, vanligtvis till Stockholm.. 

I morse stod hans jobbväska i hallen och jag skulle ta och sätta den på ett annat ställe och när jag tittar lite närmare i den så har jag nått att se!!! Denna syn väntar mig...   

Förs blev jag helt exalterad över dessa små gubbar och ger ifrån mig gullighets tjut. Sen började jag allvarligt fundera på vad fan han gör när han är iväg på jobbresa...

Tydligen heter de Charlie och är en "jobbgrej".

mmmm..... säkert Sasa..

Ja då var jag ute på praktik denna vecka på psykosmottagningen i Malmö.

Det är jättekul men ganska mycket nytt att komma ihåg. Jag har varit lite orolig för injektionerna som jag ska ge patienterna, eftersom jag inte tidigare gett intramuskulära injektioner ( i muskeln, dvs gumpen vanligtvis) utan bara de under huden och de är betydligt tunnare och mindre nålar. De här sprutorna är ganska långa och jag ryser varje gång jag ser dem..

Första terminen övade vi på dockor i skolan och det gick ju hur bra som helst. Inga dockor som klagade på att jag precis stuckit de rakt in i benet eller i något stort kärl.. De överlevde alla min behandling och var lika glada efteråt..

Vi skulle visa upp tekniken för lärarna och bli bedömda och var det så att man gjorde fel så blev man kuggad. Jag brukar förbereda mig väl inför sådana prövningar i skolan men detta var en lite ovanlig situation. Vi hade inte fått öva så värst mycket i skolan så jag tänkte öva lite hemma. Det var lättare sagt än gjort!

Jag kom på den brillianta iden att Sasa skulle vara min patient. Vilken tid och kraft jag fick lägga ner på att övertala honom till detta. Hur svårt kan det vara att dra ner brallorna och låta mig hitta höftbenskanten och sen dela in stjärten i en kvadrat i fyra delar och sen välja den delen högst upp och sen ge honom en låtsasspruta med en penna.. Det är inte som om det kommer göra ont eller som om jag inte sett hans rumpa förr.. Han kämpade tappert en stund men gav sen upp och la sig med bar ända i soffan och jag skred till verket.. 

Jag presenterade mig som sjuksköterskan Silvia som skulle ge honom en spruta och så bad jag om hans personnr (annars blir man kuggad direkt). Han svarade med ironiska spydigheter men jag låtsades som ingenting och tackade och förklarade att nu skulle jag bara hitta höftbenet och räkna ut var jag skulle sätta "sprutan".

När jag fumlade med händerna bestämde Sasa sig för att han hade fått nog och for upp ur soffan och påstod att det kittlade och att jag minsann inte skulle få öva på honom. Mitt under hans utbrott kommer min då 8 årige son ut för att kolla vad det är som försigår. Där står jag med en "sprutan" i ena handen och en bomullstuss i den andra som jag skulle använda till att decificera huden, när jag såg min räddare komma.. Danny skulle få bli min nya patient..

Han måste ha läst mina tankar för han sprang in på sitt rum och jag efter. Som tur är kan man muta barn till det mesta. Han såg ganska nöjd ut när han la sig på sängen och drog ner brallorna så jag kunde mäta ut stället där jag skulle sticka. Vi hade en diskussion om hur det kommer sig att han inte kan sitt personnr men det är en annan historia. Han ansträngde sig för att inte skratta när jag tog på mig rollen som sjuksköterska vilket var gulligt av honom. " Då kommer det sticka till lite " säger jag så som vi lärt oss säga i skolan för att förbereda patienten.

Och precis när jag ska sticka med min låtsasspruta släpper min son en sådan rackabajsar fis att jag inte fick fram ett ljud...

Danny gapgarvar och jag hör tjockisen ute på soffan i vardagsrummet skratta han också.. Jag gav upp, hängde med huvudet, mumlade nått om att de var taskiga och elaka..

Gick in i sovrummet och där såg jag min Hippo ligga.. Hippo skulle bli min patient. lite svårt att hitta var Hippos sätesmuskel börjar och var den slutar men jag tränade på och tänkte att det får vara på deras samvete om jag kuggar dagen efter.. Efter det så var det så att jag alltid tränade på Hippo. Han har gett blod, fått en PVK  (den nålen man har sittande på handytan) och kateter inlaggd.. Jag klarade alla uppkörningar, bara så ni vet.. Ja ni förstår varför jag eventuellt känner lite oro inför injektionerna nu på praktiken. Det är i allafall tur att de inte vet att jag tränat på en flodhäst.. Jag kommer meddela er hur det gått.. Dont worry.. Känner jag mig själv så kommer jag ha något att skriva om..