Varför är jag så personligt glad och stolt över Nole, när han inte ens vet att jag existerar.. ?!

Förra terminen läste vi geriatri (ålderdoms relaterade sjukdomar) och läraren ville visa oss en film om Parkinsons sjukdom. Vi var runt 80 studenter och jag satt längst fram som vanligt för jag är gammal och behöver glasögon..

Filmen handlade om en äldre man och hans son som beskrev sin pappas liv med sjukdomen.

Han hade spelat in sin pappa och visade hur det var att leva med denna sjukdom och hur hans pappa varit som ung.

Jag är en väldigt sentimental person och blir rörd av det mesta. Ganska jobbigt faktiskt.

Jag kände att ju mer filmen pågick ju jobbigare började det bli. Jag kände verkligen med denna mannen och jag tyckte scenerna där de visade pappan som ung var speciellt jobbiga.

Jag kände klumpen i halsen flera gånger och fick verkligen koncentrera mig på att tänka på något helt annat för att inte börja gråta. Filmen var en pina även om den var bra.

Jag skruvade på mig och längtade till att den skulle ta slut..

Mot slutet handlade det om att  pappan skulle genomgå en operation som antingen kunde få hans symtom att bli mildare och ge honom ett drägligare liv eller helt sabba hjärnan..

I slutscenerna visar de honom på resa i Tailand, något som varit hans dröm men som han aldrig kunnat göra pga sjukdomen. Operationen hade lyckats och filmen tog slut..

Och jag kände en så stark glädje och lättnad och vet inte hur jag lyckades men ur mig kom några konstiga glädje snyftningar och när jag skulle andas in lät det som ett barn som kippar efter luft under en gråt attack. Alla hörde! Jag hör mig själv och försöker samtidigt singnalera att jag inte är ledsen utan tvärt om, att jag bara råkade ge ut ljud som låter som att jag gråter för jag blev så lättad.. Men det var för sent..

Mitt smile tog folk inte hänsyn till utan gav mig stödjande och ledsna blickar..

Jaha nu tror hela klassen att jag bölar så jag bara släppte loss och tänkte lika bra att gråta ut nu.. Fast jag inte alls tyckte det var jobbigt längre.. Lektionen var slut och jag kunde knappt tro att jag precis gjort bort mig genom att låta som ett stucket djur..

Läraren grät hon också och tittade på mig med kärlek i blicken. Hon har sett filmen många gånger och jag tror hon gråter varje gång..

Folk på väg ut från klassrummet kom fram och klappade mig på ryggen och visade sitt stöd och sina sympatier för min situation.

Vissa väntade ute i korridoren och ville trösta.

Det var lugnt sa jag, för det var inte lönt att försöka förklara.. Jag skakade uppgivet på huvudet åt mig själv på väg hem. Så typiskt mig. Så pinsamt! Jag var inte ens förvånad....

Jag är säker på att från och med den dagen var jag känd som tjejen som grät på Parkinsons filmen. 

Att sitta framför tv och käka är min favorit syssla.

Jo, jag vet att det inte är att rekomendera men när man är själv hemma är det sååå skönt.

Älskar kolla på matprogram och äta samtidigt. Det blir liksom en dubbel njutning.. Allt från Master chef till Vad blir det för mat..

Vad jag däremot inte gillar är äta och kolla på CSI.. Deras bårhusscener får mig att tappa aptiten. I någon sekund i alla fall..

Biggest loser är inte heller kul eller Anna Skippers Du är vad du äter.. Oftast vill jag inte vara det som ligger på min tallrik.. Nä nu ska jag skrapa ihop något o käka och kolla på halv åtta hos mig.. Passa på o njuta i soffan medan Sasa är på resande fot..

HEHE

Så här sover lilla Lara med sparbössan i famn..

Hoppas inte Sasa snor hennes ide nu!

Var och såg Svansjön på Malmö arena med min Mira. Mycket folk occh de flesta var väldigt uppklädda vilket var roligt att se..

Själva föreställningen var bra med balettdansörer från den ryska baletten och Bolshoi teatern. Jätte duktiga..

Det som kändes fel var att Malmö arena inte är ett ställe för sådana kulturella uppsättningar, för det blir liksom fel.. Balett ska ses på teatern och en riktig scen med en intim atmosfär.. Här var lite hockey match känsla..

Folk tog med sig dricka och snacks in, och det är liksom ett big NO NO på teatern..

Det finns vissa oskrivna regler när man ska se balett,opera,teater eller konsert. En av de är att inte ha en halvliters cola med sugrör o popkorn..

Förväntade mig mer av folk som endå väljer att gå och se på balett.. 

Där satt jag och Mira på rad 6, stol 12 o 13 och bakom oss satt några killar som jag retade mig enormt på.. När musiken började och det blev så tyst i salen att man kunde höra en knappnål falla, började grabben där bak pilla med sin godispåse och prassla. Jag var väldigt nära på att vända mig om och tala om för honom att han inte satt på nån jävla bia i stan..

Missade några underbara inledande toner av Tjajkovski pga av kålet..

Sen hörde jag honom kommentera och fråga de andra att han inte fattade varför prinsen hade en armborst i handen!!!??

Än en gång var jag nära på att vända mig om och säga " det är för att han ska skjuta ner MIG plan!! Han ska skjuta på svanarna din dumme fa.... !!!

Under själva föreställningen mindes jag tillbaka till den tiden när jag själv dansade balett och varför jag slutade.. Jag var ju duktig och fick ofta de små solonumerna. Vi hade en hel del uppvisningar, även om det inte var på någon elit nivå. Men så plötsligt någon gång under puberteten, började andra få dessa små solon och jag hamnade bland de i bakrunden och med tiden så blev jag inte ens utvald till att få vara med i uppvisningarna.. 

Min balett fröken försökte förklara det hela...

" Balett är konst för ögat och symetri och likformighet viktigt. Inget får stå ut eller avleda ögat.. Det är helheten som är viktigt, inte delarna.."

För att översätta det hela för er, så var det så att jag fick stora pattar och former som inte uppskattas inom den klassiska baletten..

Jag fick så klart vara med och träna och det gjorde jag också fast det inte var lika roligt längre. Rådet hon gav mig var att börja på Jazzbalett (som det hette då) om jag ville uppträda vilket jag också gjorde, med det är liksom helt två olika skolor..

Den klassiska baletten har satt sig i kroppen och allt annat känns fel. Tex Yoga där man ska stå i vissa positioner. Min kropp kämpar alltid för att se mjuk och lätt böjd ut och alltid diagonalt. Sänkta axlar och tår som ska peka åt ett visst håll, så att foten får den här vackra linjen. Alltid spänd rumpa och lätt böjt huvud i alla rörelser.

Tänk er mig framför er samtidigt som  jag ska utföra en avancerad yoga position och kombinera den med klassisk balett. Snabbt är yoga läraren på plats och drar i mina armar och rättar till fötterna.. Allt ska vara paralellt, hela foten i marken, ingen tår här, och ut med rumpan i luften, ner med huvudet, inget får se elegant ut enbart svårt..

Nää... balett mina vänner är en konst för sig ...

Jag satt där igår och tänkte att min balettfröken hade rätt.. Alla på scen var lika långa, smala, inga bröst och smala ben. Tänk er en Samanta Fox hoppandes där bak på scenen.. Nää det var nog en god ide att sluta.. Men jag måste erkänna att det några gånger under kvällen ryckte till i benen.

På väg hem så var Mira så influerad att hon så klart bara var tvungen att dansa balett hela vägen till bilen..

" Saknar du inte baletten? frågar hon mig

Jag svarar " Nää, det var länge sedan.." Men borde ha svarat

" Jo.. fram tills jag såg dig dansa" Hehe..

Det var en underbar kväll i allafall och här får ni ett foto.. 

Jag brukar inte skriva så mycket med vad jag sysslar med på dagarna, mest för att jag själv  inte tycker om att läsa sådant. Men tänkte lite snabbt ta med er på min torsdagskväll ute vid lilla torg i Malmö. För de som tycker sånt är kul att läsa..

Vi (läs Sasa) var bjudna till mingelkväll på Hedmanska gården. Tog på mig en tunn grå klänning och mina ljusblå bebisar (Gucciskor).

Hedmanska gården är underbart vacker och en njutning för en historieälskare som jag. Byggnaden är från 1400 talet och har en gång i tiden varit ett sjukhus. Vi minglade lite bland olika utställare medan vi drack vin och åt mat från Stolpaberga. Jag försvann i min lilla värld av fantasier där jag åkte tillbaka i tiden och såg sjukhusängarna framför mig och människorna i dem.. Sasas babbel blev ett bakrundssorl i mina öron.. 

Det var en trevlig kväll.. Jag kan absolut inget om design men jag vet vad jag tycker är snyggt eller ej.. Det enda jag egentligen kan eller anser mig kunna det är glaskonst eller glas i sig. Som dotter till en glasblåsmästare från Kosta Boda tar jag mig den friheten.. Så när vi var framme vid Iittala design monter gick jag fram och skakade på huvudet år vad de kallar design idag och vad man betalar dyra pengar för.. Där stod jag med ett glas i handen och synade den mot ljuset i bakrunden. Inga bubblor, ojämnheter eller något bevis på att det är handblåst.. Bara dessa tråkiga fabriktillverkade glasen som folk betalar skjortan för.. Skakade på huvudet igen... 

Nästa monter hade design lampor som var jätte snygga.. När killen började nämna priser, runt 19 000 kr för en lampa började tankarna glida iväg och intresset sinade.. Började beundra takbjälkarna bakom lampan i stället.. Tänk så gamla de är.. När vi var färdig minglade ochh ett antal visitkort rikare gick vi vidare till vårt stamställe Bastard för att käka lite riktig mat. Beställde in hjortlever och ett glas vin till det, var bara perfekt.. älskar det stället.. Sen var det dags att åka hem och nanna kudden.. Här kommer lite bilder från kvällen..

     Titta på de fina bjälkarna.. handsnidade..

   Suddig bild på musikunderhållningen

   O så vi.. 

 Iitalla kan slänga sig i väggen.. så här gör man glas.. Jag o pappa i Kosta, Övervakar så han gör rätt..   Korvmannen på väg hem.. 

   Bastard..   O mina bebisar så klart...

Jag har inte haft ångest av att åldras, och jag tror det har mycket med att jag alltid fått höra att jag ser yngre ut än vad jag är..

Tydligen är de av en annan åsikt på Systembolaget på Triangeln. Står i kö och har köpt bubbel och framför mig står det en kvinna som defnitivt är äldre än vad jag är..

Kassörsakan frågar henne om legitimation och hon visar stolt upp den. Jag tänkte att det var minsann en trevlig kassörska som ville visa extra service genom att fråga oss äldre tjejer om leg. När det var min tur att betala och jag förberett med mitt leg i handen så kom aldrig frågan. Jag stirrade på kassörskan i hopp om att hon skulle inse sitt stora misstag men inget hände.. Sen stirrade jag på kvinnan framför mig som nu belåtet hade börjat packa ner sina flaskor..

Hon såg ju ut som en gammal sliten trollpacka..

Finns ingen chans i denna värld att hon var yngre än mig..

Där stod jag fräch och glad med hästsvans och skolväska...

Kassörskan behöver glasögon! Eller gå nån kurs i hur man inte förnedrar sina kunder.. Typ de kunde på kursen sagt: Eftersom det är en känslig fråga så ta alltid leg på äldre tjejer, framför allt om de står bredvis varandra i kön!

Det var säkert hennes första dag eller nått.. 

Stirrade surt på de båda när jag gick därifrån..

Dags för systemet att ta sig i kragen.. 

När jag kom fram till min lilla cykel var jag fortfarande sur.. väl hemma på innergården, medan jag låste fast cykeln, hade en annan känsla infunnit sig..

Det är kanske  dags att inse fakta...

Jag är 37 men ser ut som 36... 

De goda nyheterna är att jag har mitt lammkött ett år till ,sen är även han gammal.. Nästa tanke.. Om mitt lammkött börjar bli gammalt, vad fan säger det om min egen ålder?.. Med deprimerande hasande steg och nedböjt huvud gick jag mot  lägenheten.. Den där kassörskan på systemet är helt ovetande om vilken roll hon har i de kaos hon orsakat pga av hennes dåliga syn.. helt ovetande.. Det är sista gången jag handlar på systemet på triangeln.. Och nej jag är inte redo att inse fakta.. än..

Ja då var det fest i gårkväll med massa mat och dricka..

Vi blev en tjugo pers som firade Sasa.

I morse drog han iväg till STCC, som är någon biltävlingsgrejs.. Sist han var där så fick jag ett sms där det stod att prins Filip var där och jag svarade " ok.. Jag har endå ingen chans".. Idag fick jag ett sms där jag tydligen hade missat prinsen igen.. Faan, hade inte en tanke på att prinsen kunde vara där igen, annars hade jag kanske inte tackat nej till att följa med.. Jag fick iallafall en skön och låång sovmorgon.